London!

Resan till London levde helt klart upp till förväntningarna! Mats och Therese var utmärkta värdar, London lika trevligt som alltid och musiken över förväntan!

Onsdagen blev ganska kämpig. Avresan skedde redan på tisdagskvällen och det blev därmed ingen sömn under natten eftersom flyget gick kring sextiden på onsdagsmorgonen. I väntan på flygbussarna till Skavsta hade vi visserligen tänkt sova på en bänk på Centralstation. Den planen gick dock snabbt i stöpet, sedan det visat sig att de stängde kring midnatt. Vi sökte därmed härberge hos Josef och Johanna under några timmar. Vi fick också sällskap av Pilen, som nyss hade kommit hem efter att ha sett någon meningslös fotbollsmatch i Italien.

Nåväl, väl framme i England, kring åttasnåret lokal tid, fick jag tillbringa tolv timmar på stan i väntan på att Mats eller Therese skulle sluta jobbet och komma hem. Utan sömn blev det många långa och tröttsamma timmar. De flesta spenderades på diverse kaféer och jag vet inte hur många cappucinon jag fick i mig under dagen. På kvällen blev det någon öl och fotboll på en lokal pub i Southwark.

Torsdagen spenderade jag till en början inne på stan, ensam, sedan Sanna och Joanna tagit sovmorgon fram till 14-tiden. På kvällen käkade jag och Mats en trevlig pubmiddag (beståendes av cheeseburgers). Sex Pistols spelade samma kväll ute i Brixton i den första av sex planerade reunion-konserter. Jag försökte få med mig någon på denna historiska händelse, men inge ville. Jag beslöt mig därför för att åka ut till Brixton efter middagen för att kolla vad en biljett kunde tänkas gå på. Dessvärre så strulade tunnelbanan och inga tåg skulle gå tillbaka från Brixton. Jag hoppade därför av i Stockwell för att försöka gå till Brixton och därigenom ha tillbakavägen utstakad. Det var fler som hade samma plan och jag slog följe med två trevliga medelålders herrar som blev gröna av avund då jag berättade att jag skulle se The Verve dagen efter.

Väl framme i Brixton hittade jag genast en ”tout” som skulle ha 50 pund för en biljett. Jag spelade genast ointresserad och fick ned priset till 40 pund, ett överkomligt pris för att se en av de grupper som revolutionerade musiken, en gång för länge sedan. Pistols var kraftigt försenade och det var inte förrän buropen började höras som de intog scenen. De var över all förväntan och Johnny Rotten visade att han var i absolut toppform när han pratade med – och inte minst hånade – publiken.

På fredagen mötte jag upp "Paris & Nicole" ute i Camden, dit de åkt för att tatuera sig. Redan här fick vi ett smakprov på deras eminenta lokalsinne. De hade nämligen gått omkring utan att hittat någon tatuerare. De hade fått fråga på turistinformationen och fått till svar att gå ut och till höger. Där hittade de omgående flera av de 100-tals(?) tatuerare som finns i Camden. Noterbart är att det bokstavligen tog tio skunder från att jag klev av ut ur tunnelbanestationen tills jag fick höra:
"Want some weed, mate?"

På kvällen blev det lite öl innan vi, något sena, tog tunnelbanan tillbaka till Camden. Vi skyndade oss bort till Roundhouse, där The Verves efterlängtade reunion-spelning väntade. Det var ett enormt tryck efter biljetter. Folk gick desperat omkring utanför och försökte köpa biljetter, där priser uppemot 3000 kr nämndes. Sanna hade ingen biljett och desperationen kunde snabbt skönjas i hennes ögon.

Efter mycket om och men hittade hon en kille som sålde två biljetter för 300 pund. Hon bad om att få köpa en, men killen tvärnekade och gick därifrån. Sanna bad och påpekade att hon faktiskt rest ända från Sverige för att se konserten. Det visade sig då att killen också var svensk. Sanna fortsatte ändå att prata engelska innan jag och Joanna påpekade att hon kunde börja prata svenska. Efter mycket om och men fick hon ena biljetten får 100 pund.

Konserten var helt fantastiskt bra. Alla hitsen spelades och den enda låten jag riktigt saknade var One Day. Arenan var mycket bra och publiken levde med i allra högsta grad. Enda smolket i bägaren var att vi hade sitt- istället för ståplats. Jag fick i alla fall trevligt sällskap i form av en het dam från Wales. Hon visade mig en hel del uppmärksamhet. Dessvärre så hade hon sin man bredvid sig så jag hade inte alltför mycket svängrum.

På scenen öste Ashcroft och McCabe på rejält och det här var förmodligen en av de bästa konserterna jag varit på. Förmodligen är bara Oasis i Manchester bättre.

Efter konserten begav vi oss till ett snabbköp för att köpa dricka. Sanna och Joanna köpte säkert tio Bacardi Breeze som de sedan hällde i sig i värsta alkisstil. Personligen, sofistikerad, som jag är så drack jag bara ett par stycken i en måttlig takt. Tjejer, man behöver inte alltid vara askalas när man går ut. Efter köpstoppet begav vi oss mot tunnelbanan för att möta upp Mats och Therese.

Efter spelningen gick vi på Koko, den kända klubb som syns i TV-programmet ”London Live”. Det var ”Club NME” och det bjöds på livemusik, som var helt OK, även om det var lite för mycket electronicinfluerat för min del. I barerna var det desto bättre musik. I den vi bosatte oss i spelade DJ:n det bästa av vad musiken har ett erbjuda. Det var som att han hade kopierat min playlist och artister som Oasis, Kasabian, Stone Roses och Blur snurrades friskt. Jag snackade en hel del musik med DJ:n och fick sex stycken biljetter som kunde bytas in mot gratis öl eller drinkar. Kvällen var på det hela riktigt lyckad!

Lördagen började med en dyr fast god frukost i Soutwark. Joanna och Sanna skickade sedan ett SMS till Mats: ”Visst bor du i Wimbledon?” Det var naturligtvis helt felaktigt och den tunnelbaneresa som normalt tar åtta minuter hade förvandlats till en 45-minutersresa ovan jord, för damerna som har de sämsta av lokalsinnen. Efter någon timme dök de upp i Soutwark, där de sedan tvingades söka upp oss ute vid Tower Bridge, där vi satt och fikade. De följde med hem till Mats, hämtade sina väskor och begav sig ut till sitt boende i Bayswater. Vi bestämde att de skulle komma tillbaka kring 20-tiden för mat. Så blev det aldrig. Det visades sig sedan att de återigen visat sig oförmögna av att klara den enkla uppgiften att åka tunnelbana. Det bekräftades av Joannas SMS som såg ut något i stil med:
”Men va fan vi är i jävla Winbledon igen! Kuktunnelbana!”

När de sedan kommer fram, kraftigt försenade på över två timmar undrar de ”hur jävla många Paddington stations det egentligen finns?” Det finns naturligtvis bara en (även om den är utmärkt som två på kartan för att särskilja att den servar två olika linjer) och Paris och Nicole har därmed spenderat större delen av tiden med att åka fram och tillbaka till Paddington station, som dessutom inte är i närheten av Southwark. En tunnelbaneresa på maximalt åtta minuter förvandlades återigen till en tvåtimmarsresa för damerna. Skall man skratta eller gråta? Jag skrattade i alla fall. Tills jag grät.

Deras sena ankomst ledde till att förfesten blev alltför försenad. Mats och Therese tappade intresset för att gå ut så jag, Sanna och Joanna begav oss ensamma ut, sent. Vi hade fastnat för ett ställe vid Waterloo Bridge, inom gångavstånd från Mats och Therese. Det var viktigt eftersom vi var tvungen att bege oss hem kring fyra, då hemresan stod för dörren.

Stället vi hamnade på var ett stort studentställe, som kanske inte var fullpackat men ändå bjöd på bra musik, fast det kanske var lite för brett för att helt falla mig i smaken. De spelade allt från Guns n’ Roses till 70-tals hits, även om britpopen tack och lov dominerade. Joanna och framförallt Sanna var rejält på lyset. De tyckte direkt att det var ett skönt ställe, men sedan de inte blivit alltför mycket uppraggade sjunk deras intresse drastiskt.

Framåt 03-tiden ville de därför möta upp Sannas pojke, Rob, på ett ställe längre än en halvtimme därifrån. Med tanke på den tidspress vi var under så var detta en idiotisk idé, men de vägrade lyssna. I alla fall inledningsvis. Sedan de irrat runt i 20 minuter utan att hitta en taxi eller vägbeskrivning gav de tack och lov upp. Vi gick tillbaka till stället och begav oss därifrån klockan fyra. Sanna hade då ringt dit Rob, pojkstackaren, som väntade på oss utanför. De fick inte göra så mycket mer än att säga hej innan vi drog med oss Sanna. Väl hemma i Southwark begav vi oss till närmsta butik och inhandlade chips och dricka. England har verkligen goda chips! Sanna var full hela vägen till flygplatsen och jag måste säga att hon var ganska underhållande. Se nedan för ett litet smakprov: