Tankar kring vänner, hockey, fotboll, musik och livet. Mycket skitsnack och humor, men också en och annan tänkvärd åsikt.
onsdag, oktober 01, 2008
"Little-N" blev religiös
Jag har inte mycket till övers för religion. Kristendom eller scientologi, för mig är det samma skit.
Därför blev jag lite orolig när "Little-N" förklarade för mig att han tänkt gå i kyrkan. Min nyfikenhet tog överhanden och jag började luska i det hela. Till slut fick jag reda på att han tänkte spendera helgen i Umeå — av alla ställen — för att besöka Hedlundakyrkan.
Det var uppenbart att någonting inte stod rätt till. Han berättade sedan den egentliga anledningen. Hedlundakyrkan hade nämligen skickat ut ett informationsblad med ett cannabisblad på. Den innehöll också uppmaningen: "Öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill prova på."
Det hela visade sig dock vara ett misstag från kyrkans sida. Cannabisbladet skulle varit ett höstlöv. I samma ögonblick som det förkunnades så försvann också "Little-N:s" religiösa pånyttfödelse. Hans svordomar kan därmed åter höras högt i Granloholm (och hos "S" i Sallyhill). Tack och lov för det!
Vem minns inte min eminenta lägenhet på Albäcksgatan? En klockren lägenhet för en ungkarl i sina bästa år. Nåväl, det kom en del sarkastiska åsikter om ”bunkern”, som den kallades. En som hördes allra mest var Pilen. Nu får han dock krypa till korset – och det rejält! Det har nämligen visat sig att Pilen skaffat sig en egen bunker, i Haga dessutom!
Det blir också värre än så, för enligt rykten skall det vara ett gammalt skyddsrum som gjorts om till lägenhet. Det sägs också att lägenheten helt saknar riktiga fönster.
Som grädde på moset har han sedan beslutat sig för att inte ha någon inflyttningsfest. Skäms han för lägenheten, månntro? Skärpning för fan! Hur som helst; skrattar bäst som skrattar sist, Pilen!
Jag noterar att Bergväggen har fått en mer seriös inriktning än senast det begav sig. I slutet på 90-talet var Bergväggen en populär hemsida på Hedbergskas gymnasieskola. Profiler som Caveman, Henke, Svedin, Hjorten, Javet och Ankan var flitiga besökare på sidan där man kunde läsa om allt ifrån hockeypubliksiffror till den ökända ”Kreü-knackningen”. Sidans största attraktion var dock de många porrbilderna som till slut ledde till sidans undergång.
Bandbredden räckte inte till för alla besökare och sidan gick i graven i samma stund som Larsa tog med sig Internetsladden hem. Det är kul att sidan har återuppstått – så länge den fortsätter att vara seriös! För frågan är väl bara när porrbilderna återkommer, Larsa? Förresten, fungerar den gamla adressen? http://cum.two/slaska22
Bästa citatet från Londonresan bjöd Sanna på och detta redan innan vi lämnat Sverige. Vi satt oss för att äta på O'Learys då hon beställde strips eller något dylikt. Hon var dock lite skeptisk till dippsåsen och frågade servitrisen: "Är det kött i dippen?"
Jag tycks ha fått till inloggningen igen så härmed lovar jag bättre frekvens på uppdateringarna, inte minst då jag fått konkurrens av Bergväggen och Cafékajen.
Resan tillLondon levde helt klart upp till förväntningarna! Mats och Therese var utmärkta värdar, London lika trevligt som alltid och musiken över förväntan!
Onsdagen blev ganska kämpig. Avresan skedde redan på tisdagskvällen och det blev därmed ingen sömn under natten eftersom flyget gick kring sextiden på onsdagsmorgonen. I väntan på flygbussarna till Skavsta hade vi visserligen tänkt sova på en bänk på Centralstation. Den planen gick dock snabbt i stöpet, sedan det visat sig att de stängde kring midnatt. Vi sökte därmed härberge hos Josef och Johanna under några timmar. Vi fick också sällskap av Pilen, som nyss hade kommit hem efter att ha sett någon meningslös fotbollsmatch i Italien.
Nåväl, väl framme i England, kring åttasnåret lokal tid, fick jag tillbringa tolv timmar på stan i väntan på att Mats eller Therese skulle sluta jobbet och komma hem. Utan sömn blev det många långa och tröttsamma timmar. De flesta spenderades på diverse kaféer och jag vet inte hur många cappucinon jag fick i mig under dagen. På kvällen blev det någon öl och fotboll på en lokal pub i Southwark.
Torsdagen spenderade jag till en början inne på stan, ensam, sedan Sanna och Joanna tagit sovmorgon fram till 14-tiden. På kvällen käkade jag och Mats en trevlig pubmiddag (beståendes av cheeseburgers). Sex Pistols spelade samma kväll ute i Brixton i den första av sex planerade reunion-konserter. Jag försökte få med mig någon på denna historiska händelse, men inge ville. Jag beslöt mig därför för att åka ut till Brixton efter middagen för att kolla vad en biljett kunde tänkas gå på. Dessvärre så strulade tunnelbanan och inga tåg skulle gå tillbaka från Brixton. Jag hoppade därför av i Stockwell för att försöka gå till Brixton och därigenom ha tillbakavägen utstakad. Det var fler som hade samma plan och jag slog följe med två trevliga medelålders herrar som blev gröna av avund då jag berättade att jag skulle se The Verve dagen efter.
Väl framme i Brixton hittade jag genast en ”tout” som skulle ha 50 pund för en biljett. Jag spelade genast ointresserad och fick ned priset till 40 pund, ett överkomligt pris för att se en av de grupper som revolutionerade musiken, en gång för länge sedan. Pistols var kraftigt försenade och det var inte förrän buropen började höras som de intog scenen. De var över all förväntan och Johnny Rotten visade att han var i absolut toppform när han pratade med – och inte minst hånade – publiken.
På fredagen mötte jag upp "Paris & Nicole" ute i Camden, dit de åkt för att tatuera sig. Redan här fick vi ett smakprov på deras eminenta lokalsinne. De hade nämligen gått omkring utan att hittat någon tatuerare. De hade fått fråga på turistinformationen och fått till svar att gå ut och till höger. Där hittade de omgående flera av de 100-tals(?) tatuerare som finns i Camden. Noterbart är att det bokstavligen tog tio skunder från att jag klev av ut ur tunnelbanestationen tills jag fick höra: "Want some weed, mate?"
På kvällen blev det lite öl innan vi, något sena, tog tunnelbanan tillbaka till Camden. Vi skyndade oss bort till Roundhouse, där The Verves efterlängtade reunion-spelning väntade. Det var ett enormt tryck efter biljetter. Folk gick desperat omkring utanför och försökte köpa biljetter, där priser uppemot 3000 kr nämndes. Sanna hade ingen biljett och desperationen kunde snabbt skönjas i hennes ögon.
Efter mycket om och men hittade hon en kille som sålde två biljetter för 300 pund. Hon bad om att få köpa en, men killen tvärnekade och gick därifrån. Sanna bad och påpekade att hon faktiskt rest ända från Sverige för att se konserten. Det visade sig då att killen också var svensk. Sanna fortsatte ändå att prata engelska innan jag och Joanna påpekade att hon kunde börja prata svenska. Efter mycket om och men fick hon ena biljetten får 100 pund.
Konserten var helt fantastiskt bra. Alla hitsen spelades och den enda låten jag riktigt saknade var One Day. Arenan var mycket bra och publiken levde med i allra högsta grad. Enda smolket i bägaren var att vi hade sitt- istället för ståplats. Jag fick i alla fall trevligt sällskap i form av en het dam från Wales. Hon visade mig en hel del uppmärksamhet. Dessvärre så hade hon sin man bredvid sig så jag hade inte alltför mycket svängrum.
På scenen öste Ashcroft och McCabe på rejält och det här var förmodligen en av de bästa konserterna jag varit på. Förmodligen är bara Oasis i Manchester bättre.
Efter konserten begav vi oss till ett snabbköp för att köpa dricka. Sanna och Joanna köpte säkert tio Bacardi Breeze som de sedan hällde i sig i värsta alkisstil. Personligen, sofistikerad, som jag är så drack jag bara ett par stycken i en måttlig takt. Tjejer, man behöver inte alltid vara askalas när man går ut. Efter köpstoppet begav vi oss mot tunnelbanan för att möta upp Mats och Therese.
Efter spelningen gick vi på Koko, den kända klubb som syns i TV-programmet ”London Live”. Det var ”Club NME” och det bjöds på livemusik, som var helt OK, även om det var lite för mycket electronicinfluerat för min del. I barerna var det desto bättre musik. I den vi bosatte oss i spelade DJ:n det bästa av vad musiken har ett erbjuda. Det var som att han hade kopierat min playlist och artister som Oasis, Kasabian, Stone Roses och Blur snurrades friskt. Jag snackade en hel del musik med DJ:n och fick sex stycken biljetter som kunde bytas in mot gratis öl eller drinkar. Kvällen var på det hela riktigt lyckad!
Lördagen började med en dyr fast god frukost i Soutwark. Joanna och Sanna skickade sedan ett SMS till Mats: ”Visst bor du i Wimbledon?” Det var naturligtvis helt felaktigt och den tunnelbaneresa som normalt tar åtta minuter hade förvandlats till en 45-minutersresa ovan jord, för damerna som har de sämsta av lokalsinnen. Efter någon timme dök de upp i Soutwark, där de sedan tvingades söka upp oss ute vid Tower Bridge, där vi satt och fikade. De följde med hem till Mats, hämtade sina väskor och begav sig ut till sitt boende i Bayswater. Vi bestämde att de skulle komma tillbaka kring 20-tiden för mat. Så blev det aldrig. Det visades sig sedan att de återigen visat sig oförmögna av att klara den enkla uppgiften att åka tunnelbana. Det bekräftades av Joannas SMS som såg ut något i stil med: ”Men va fan vi är i jävla Winbledon igen! Kuktunnelbana!”
När de sedan kommer fram, kraftigt försenade på över två timmar undrar de ”hur jävla många Paddington stations det egentligen finns?” Det finns naturligtvis bara en (även om den är utmärkt som två på kartan för att särskilja att den servar två olika linjer) och Paris och Nicole har därmed spenderat större delen av tiden med att åka fram och tillbaka till Paddington station, som dessutom inte är i närheten av Southwark. En tunnelbaneresa på maximalt åtta minuter förvandlades återigen till en tvåtimmarsresa för damerna. Skall man skratta eller gråta? Jag skrattade i alla fall. Tills jag grät.
Deras sena ankomst ledde till att förfesten blev alltför försenad. Mats och Therese tappade intresset för att gå ut så jag, Sanna och Joanna begav oss ensamma ut, sent. Vi hade fastnat för ett ställe vid Waterloo Bridge, inom gångavstånd från Mats och Therese. Det var viktigt eftersom vi var tvungen att bege oss hem kring fyra, då hemresan stod för dörren.
Stället vi hamnade på var ett stort studentställe, som kanske inte var fullpackat men ändå bjöd på bra musik, fast det kanske var lite för brett för att helt falla mig i smaken. De spelade allt från Guns n’ Roses till 70-tals hits, även om britpopen tack och lov dominerade. Joanna och framförallt Sanna var rejält på lyset. De tyckte direkt att det var ett skönt ställe, men sedan de inte blivit alltför mycket uppraggade sjunk deras intresse drastiskt.
Framåt 03-tiden ville de därför möta upp Sannas pojke, Rob, på ett ställe längre än en halvtimme därifrån. Med tanke på den tidspress vi var under så var detta en idiotisk idé, men de vägrade lyssna. I alla fall inledningsvis. Sedan de irrat runt i 20 minuter utan att hitta en taxi eller vägbeskrivning gav de tack och lov upp. Vi gick tillbaka till stället och begav oss därifrån klockan fyra. Sanna hade då ringt dit Rob, pojkstackaren, som väntade på oss utanför. De fick inte göra så mycket mer än att säga hej innan vi drog med oss Sanna. Väl hemma i Southwark begav vi oss till närmsta butik och inhandlade chips och dricka. England har verkligen goda chips! Sanna var full hela vägen till flygplatsen och jag måste säga att hon var ganska underhållande. Se nedan för ett litet smakprov:
Mannen som var kritisk mot allt bloggande har nu krypit till korset och skaffat sig en egen blogg. Det handlar om Nibe och hans blogg "din boj i bukten", eller "Matt Nibe", som den först hette.
Besök gärna bloggen, för Nibe brukar ju ha mycket skit att förtälja för omvärlden...
Här är den efterlängtade videon från i somras, där vissa personer skämmer ut sig utanför Oscar. Klockan är 03:05, alltså direkt efter stängning, när de bestämmer sig för att köra en "böghög" alldeles utanför. Jag tror visst att Jacke fick ta den värsta smällen.
Deltagarna är Henke, Josse, P, Jacke, Sanna, Joanna, Nisse och Johan.
Notera hur Johan, ”Uppviglaren", hoppar in som siste man. Game misconduct for third (eller snarare seventh) man in! Det är också intressant hur Joanna och Sanna går dit, men inte vågar fullfölja aktionen.
Att Joanna gillar Amy Diamond har varit en hemlighet, men inte längre. Häromveckan kunde man nämligen se på http://last.fm att hon hade lyssnat 118(!) gånger på en av Amy Diamonds låtar.
Snacka om taskig smak och fantasilös variation i låtvalet…
Jag hade en diskussion med P igår, där jag kom med påståendet att det finns väldigt få snygga fotomodeller. Han tog hela resonemanget ett steg längre och menade att det inte finns en enda snygg fotomodell. Trots att jag tog upp Heidi Klum och Tyra Banks som fina exempel så stod han fast vid sin åsikt.
Sedan tidigare har han också sagt att han skulle tacka nej till Jennifer Aniston, även under dennes storhetstid. Det börjar bli lite ”Henkeklass” över P:s absurda krav.
Finns det något samband med att han numera inte ser sig själv som singel, månntro?
Det har inkommit nya uppgifter (jag avslöjar inte källan, men den börjar och slutar med ett "P") gällande Nickes fascination av Sandra Bullock. Det är tydligen så att affischen han har på rummet inte alls är en affisch. Istället så är det en svartvit datautskriven A4-bild av en lättklädd Sandra. Man skall tydligen kunna se ett par stora... pixlar...
Sanna och Joanna, eller Paris och Nicole som vi har börjat kalla dem, har varit i farten igen. Paris (Sanna) har nämligen skaffat sig en intressant ovana. Den visar sig på följande sätt:
Joanna och Sanna är inne för att köpa en sallad. De betalar kassörskan och när de skall bege sig hemåt utspelar sig denna lilla konversation.
-Ha en trevlig kväll, säger Joanna till kassörskan.
-Tack detsamma, utbrister Sanna, varpå hon och Joanna lämnar butiken.
Kassörskan? Ja hon hann inte säga någonting eftersom Sanna svarade åt henne.
Så när Sanna instämmer i någonting riktat till tredje part säger hon numera ”tack detsamma”, vilket i sammanhangen blir hysteriskt roligt.
När Sanna och Joanna var små så hade de varsin äcklig eremitkräfta som husdjur. Vad de hade dem till har jag ingen aning om, men de lär knappast ha gosat med dem alltför mycket. De är nämligen riktigt äckliga (för att förtydliga så talar jag om eremitkräftorna och inte Sanna och Joanna).
Nåväl, det var inte det roliga i denna historia. Det är istället det faktum att Sanna sparat på kadavret efter sin eremitkräfta – Hubert som han så fantasifullt hette – i över tolv år!
Vilken sjuk människa sparar på en äcklig insekt (eller vad den nu må klassas som) i en ask i t o l v långa år? Som tur var fann Pappa Pelle asken och slängde den omgående, till Sannas förtvivlan, i soporna.
Efter det senaste avslöjandet om Nicke så har ni kanske fått en konstig uppfattning om grabben? För att ge honom lite upprättelse så kan jag avslöja att han faktiskt gillar vettiga damer också. Sedan barnsben har varit hopplöst förälskad i Sandra Bullock. - Hon var så sexig i Speed, tänk att ha ett sådant initiativrikt fruntimmer, lär han ha sagt en gång i tiden.
Som om det inte vore nog så har han fortfarande den här affischen uppsatt i pojkrummet:
Gillar Nicke den 69-årigeLill-Babs? Ja, i alla fall om man lyssnat till de historier som florerat i området. Han skall tydligen ha förklarat hur han gärna skulle hoppa i säng med Lill-Babs, om tillfället gavs. Tydligen så är hon ”riktigt fräsch och välbevarad”.
Det hela lät ju högst osannolikt, men när jag konfronterar honom med ryktet så bekräftar han det: - Det är sant, skulle du kunna motstå det där heta energiknippet?
Ja, Nicke, det skulle jag kunna!
Vår GILF-hunter Nicke vill ha Lill-Babs och Sanna gillar män (läs: gaggiga gamla gubbar) som Lasse Berghagen och Arne Hegerfors, det är onekligen någonting som inte står rätt till hos syskonen...
"A small village off the mainland is about to receive a huge winter storm. It won't be just another storm for them. A strange visitor named Jacke comes to the small village and gives the residents havoc. He knows everything about them, and when he tells the truth about one of them, that person denies it. The town constable, Henke, tries to keep everyone in check with the huge storm and Jacke. Jackekeeps telling the people, "Give me what I want and I will go away"..."
Återkom gärna med en recension. Jag ser fram emot en jämförelse av Kings storm och den vi fick uppleva.
