Förbandet Tiny Dancers (som för övrigt var riktigt bra) har sedan länge slutat spela. Vi står nästan längst fram vid scenen och det är en tryckt stämning i ett fullpackat Brixton Academy i södra London.
Klockan 21:10 tystnar musiken från högtalarna och killen bredvid mig ger ifrån sig ett vrål, det dröjer inte många sekunder innan samtliga 5000 personer i arenan vrålar med. Ljuset släcks ned och Primal Screams hit Come Together pumpas ur högtalarna. Det går några minuter och precis när sången startar så kliver Richard Ashcroft ut på scenen till ett öronbedövande jubel.
Han är orakad och kommer stiligt iklädd jeans, jeansjacka, hatt och solglasögon. Han välkomnar publiken och påpekar att ”I have got some keys to the world”, han inleder följaktligen med titelspåret ur det senaste albumet. Redan som andra låt kommer den första klassikern då det är dags för Sonnet. I och med detta infinner sig snabbt den nostalgiska känslan av att man ser en av 90-talets största musiker.
Han fortsätter sedan att varva nya låtar med gamla klassiker och samtliga låtar höjer sig live, inte minst de nya låtarna Words Just Get In The Way, Keys to The World, Why Not Nothing, Sweet Brother Malcolm samt Break The Night With Colour.
Richard uppträder energiskt på scenen och surrar en hel del mellan låtarna. Han tillägnar Drugs Don’t Work till alla som förlorat någon, han pratar om hur underbart det är att spela inför en sådan stor publik där ingen ens funderat på att begå självmord, han hånar media och deras grundlösa kritik, osv...
Det blir även en del spex för publiken. I slutet av New York sliter han sönder strängarna på gitarren och under History spelar han fel ackord, varpå han hugger tag i handen och försöker kontrollera den, som om den levde ett eget liv.
När det blir dags för extranummer så kliver han ensam in på scenen och inleder med tre låtar innan resten av bandet kommer tillbaka. Den första låten är History. Han frågar publiken vilken låt de vill höra, de flesta vill konstigt nog höra hans nya sololåtar, men han har redan bestämt sig för History och kör igång en av kvällens höjdpunkter.
Han avslutar i vanlig ordning med BSS och det blir naturligtvis ett rejält drag i arenan. Han nämner också någonting om att det hela skall komma med i TV, så förhoppningsvis kommer konserten att sändas framöver, men jag vet inte säkert.
Konserten går att summera med ett enda litet stort ord: Godlike! Ashcroft var magnifik! Det var helt fantastisk och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma!
Setlist (som jag kommer ihåg den, kan sakna någon låt):
Keys to the world
Sonnet*
Music is power
A song for the lovers
Why not nothing
The drug’s don’t work*
Science of silence
Sweet brother Malcolm
New York
Words just get in the way
Lucky man*
----
History*
Lonely soul*
Break the night with colour
Bittwersweet Symphony*
*= (Klassiska) The Verve-låtar
Etiketter: Musik
